Del 1 pensionsplanen fördjupning: "One more year syndrome"

Jag har släppt årets version av min stora Pensionsplan, men för att den inte skulle bli alldeles för stor är detaljnivån i många fall låg. Därför kommer jag att skriva en serie mer djuplodande inlägg om utvalda delar från pensionsplanen.

Första delen behandlar pensionsplanens avsnitt 1.1 "One more year syndrome".

1.1 "One more year syndrome"

Efter att i åratal ha sparat pengar och planerat för exit från arbetsmarknaden kommer man till slut fram till en punkt där pengarna enligt beräkningarna ska räcka resten av livet. Det borde vara en otroligt skön känsla, men kan i stället bli ångestladdat. Ångesten kan ha många anledningar och här är några:

1. Inte vara tillräckligt säker på att ha tillräckligt med pengar. Ska man ta höjd för "worst case"-scenarion av typen börsnedgång med 80% och inställda utdelningar för i stort sett hela portföljen mm kommer man inte kunna ta tidig pension. Man får i stället vara ödmjuk med att det finns en viss risk att man får se över inkomster (börja jobba med något på åtminstone deltid igen) och/eller utgifter under en period.  
2. Inte ha någon plan för pensionärslivet. Så länge man arbetar heltid och alla man känner arbetar flyter tiden på och det är stor skillnad på arbetstid och fritid (dagar), arbetsdagar och veckoslut (veckor) och arbetsår och semester (år). Som pensionär flyter all tid ihop och det gäller att ha en plan att göra saker, samtidigt som även friheten att göra vad man vill en dag ska vara möjligt. Det kan vara att ta en fika, gå en kurs, odla i trädgården, resa eller träna. Avlönat arbete deltid eller för en kortare tid känner jag just nu att jag vill hålla mig borta från då jag då lika väl kunde jobbat vidare med mitt ordinarie jobb som troligen betalar bättre.
3. Vara bekväm med att ta ut pengar från kontot. När man sparat i många år kan det bli svårt att i stället börja plocka ut pengar ut från portföljen. Jag har dessutom inga arvingar och hoppas kunna plocka ut mer än bara utdelningar och alltså sälja av lite av portföljen varje år för att inte "riskera" att dö med en onödigt stor portfölj. 
4. Ett extra år ger lyxigare pensionärstillvaro. Sista året man jobbar tjänar man som mest, kan spara som mest, portföljen har sina största utdelningar någonsin, portföljen har stora möjligheter till sin största värdetillväxt. Detta ihop med att utbetalningstiden blir ett år kortare gör att bara ett års mer arbete ger ett stort tillskott till de uttag som kan göras. Min vilja att sluta arbeta är dock större än viljan att leva i lyx. Men en viss nivå på konsumtionen måste jag ha och jag tänker inte bara överleva.
5. Man identifierar sig och identifieras av andra med arbetet. Särskilt de med "finare" arbeten och som gör karriär tror jag identifierar sig med arbetet och är rädda att de inte vet vilka de är om de inte skulle arbeta. Inget problem för mig längre då jag slutade göra karriär redan i början på 2000-talet för att sedan dess "bara" arbeta. Som ung pensionär tror jag omgivningen skulle uppfatta en som förtidspensionär eller arbetslös, vilket skulle kunna vara ett problem för en del.

Slutligen hoppas att jag min pensionsplanering när jag blivit ekonomiskt fri ska vara så pass tillförlitlig och komplett att jag vågar ta steget ut i friheten utan att tveka.